Werner saktade ner stegen och gick en bit bakom. Så lätt det hade varit att knäcka nacken på honom, tänkte han. Befälet vände sig om som om han hade känt tankarna. ”För min del kan kriget gärna få pågå tio år till, eller vad säger du?” ”Jo, jo visst, skit samma.”
De klev in i den varma och ombonade baracken, en tavla på en badande kvinna hängde framför skrivbordet. Radion stod på, vid telefonen låg några papper. Ett vackert pärlhalsband låg slarvigt slängt bland pennorna. En kvinna stod med en skurspann, hennes tunna kropp var böjd över moppen. När hon hörde dem hoppade hon skrämt åt sidan. Hon tittade förskräckt på dem.
”Försvinn härifrån!”
Hon hastade skyggt ut, fötterna var bara. Werner knöt händerna.
”Dom har löss, dom kräken! Okontrollerade löss, som dom sprider omkring sig.” Han höll fram ett stort paket framför näsan på Werner. ”Titta här, snacka om smör.” Werner tog emot det.
”Oss går det ingen nöd på, förstår du.”
Han sträckte stolt på sig och stack tummarna bakom bältet, såg på Werner och skrattade. Den stora magen växte ytterligare.
”Du kanske har något till mig nästa gång du kommer. Ni kör väl både det ena och det andra, eller hur?”
Han lade armen om Werner och klappade honom kamratligt på axeln. Werner ryggade till vid den vänskapliga gesten. Han fick stålsätta sig, hans inre gjorde uppror. Det breda, välmående flinet äcklade honom.
”Du ser inte ut att må speciellt bra. Vad fattas dig? Något, va?” Befälet klappade honom på ryggen.
”Vad har du för problem, jag kan kanske hjälpa dig. Du bidrar ju verkligen med ditt till det Tusenåriga riket.”
Werner hoppade till, kroppen kokade. En kula i nacken hade varit bättre än att höra dessa ord.
”Nej, nej. Det är inget fel på mig, jag är bara lite trött.”
”Jag förstår, det är väl ett jäkla slit, rena judejobbet.” Befälet skrattade så han nästan kiknade. ”Men det går ju inte att sätta såna löss på ett så ansvarsfullt arbete.
”Fan vet vad dom skulle hitta på.” Han skrattade gott åt sitt eget skämt. ”Upp med humöret, grabben.”
Source: Blogg