Ödehuset ruvade på nazistgåta
Täcknamn ”Helga” – en oroande roman
Dagens Nyheter Publicerad 2006-06-24 23:35
"HÖGANÄS" Det kunde varit början på en äventyrsroman för barn; ett ödehus som övergivits i all hast, gamla brev och dokument med naziststämplar och ett ungdomsporträtt av husets ägarinna klädd i uniform med hakkors på ärmen.
(...)
Ödehuset ligger på landsbygden utanför Höganäs och innanför dörren stod en plastkasse med brev, dokument och några fotografier. Ett av dem föreställde två kvinnor med en flod i bakgrunden.
- Bilden är tagen 1944 utanför koncentrationslägret i Auschwitz, säger Anette Kozica. Kvinnan med hakkorset äger fortfarande ödehuset och den andra kvinnan är hennes mor. När de bodde här sa de av någon anledning att de var systrar.
- Vi vet att de bodde här i början av 70-talet, säger Mats Troedsson.
Modern dog i slutet av 80-talet. Plötsligt en dag 1989 eller 90 gav sig dottern av i en väldig brådska och återvände aldrig. Tio år senare, 1999, var huset så ruttet att ytterdörren fallit av sina gångjärn. Ett perfekt ställe för unga flickor att smyga undan och tjuvröka på. En av dessa flickor var Anette Kozicas dotter.
- Jag förbjöd henne att gå dit, säger Anette Kozica. Hon lovade att sluta gå dit om jag i gengäld läste de gamla handlingar hon hittat i en pärm.
När Annette Kozica läst ringde hon omedelbart till Mats Troedsson, sin före detta make. De återvände till huset.
- Allt stod kvar som om kvinnan bara varit ute för en promenad, säger Anette Kozica. Kaffekoppen stod kvar på bordet, det var gröt i grytan på spisen och tvätten hängde kvar på klädesstrecket. Och alla brev och dokument från 40-talet och framåt.
- Ett av dokumenten visade att kvinnan utbildats på "Viktoria schule, überscholen für mädchen" i Danzig, säger Mats Troedsson.
- Detta var i själva verket ett SS-institut. Det var på just detta institut som SS tillverkade tvål av döda människor från koncentrationslägren och man garvade människohud. De lampskärmar av människohud som visades upp under Nürnbergsprocesserna kom härifrån.
- När Röda armén intog Danzig den 30 mars 1945 hittade man liken efter 148 människor på Viktoriaskolan som förvarades stora stålbehållare. Dessutom påträffades 89 människohuvuden.
I ett av dokumenten uppger kvinnan att hon är "diatbiträde". I dag används diatermi, uppvärmning av djupt liggande vävnader mer hjälp av högfrekvent växelström, inom skönhetsvården.
- Men på Viktoriaskolan var det fråga om experiment på lägerfångar, säger Mats Troedsson. Jag tror att kvinnan arbetade för Josef Mengele, chefsläkaren på Auschwitz, men det har vi inte funnit några bevis för.
Under sju år sökte Anette Kozica och Mats Troedsson i tyska och engelska krigsarkiv efter konkreta bevis för att kvinnan i ödehuset var en krigsförbrytare. För två år sedan lyckades de spåra upp henne i Hamburg.
- Hon var mycket på sin vakt. Vi inledde med att tala om hennes far, som hade en hög position inom SS. Men så fort vi närmade oss hennes egen verksamhet under kriget så sade hon att hon inte mindes något.
Anette Kozica och Mats Troedsson for till Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem för att det stora arkivet över krigsförbrytare skulle få mikrofilma deras dokument.
De hade också hoppats på att centret skulle göra en anmälan till den åklagare i Frankfurt som har hand om åtal om krigsförbrytelser under nazisttiden.
- Det var mycket intressanta handlingar de hade med sig hit, säger Efraim Zurhoff som är chef för Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem. Men det saknades konkreta bevis för att kvinnan är en krigsförbrytare. Därför har vi inte gått vidare till åklagaren.
Men Mats Troedsson har inte gett upp hoppet.
- Min dröm är att hitta hennes namn på en avlöningslista från SS. Det kan finnas i de ryska arkiven.
Varför har ni lagt ner så mycket arbete på detta?
- Jag har ofta undrat över hur de överlevande från koncentrationslägren orkade gå vidare i livet, säger Anette Kozica.
- Nu har jag blivit intresserad av hur förövarna orkar gå vidare. Kvinnan i ödehuset hade skrivit en drömbok där det framgår att hon mått mycket dåligt. När hennes psykiatriker säger att det kan bero på hennes människosyn blir hon så rasande att hon aldrig går dit igen.
- Det är varje människas plikt att upplysa om vad som hände under nazismen, säger Mats Troedsson. Man måste göra allt för att beskriva hur det kunde hända, för att det inte ska hända igen.
Ole Rothenborg
Kvällsposten Publicerad 08 nov 2013 10:56
Ur nazidokument från ett ödehus i Ingelsträde till skildring av en "Helga", förmodad krigsförbrytare som ännu går fri - och som levde inkognito i Sverige i 40 år. Carina Waern har läst en oroande roman.
(...)
Kozicas bok tar i likhet med tv-serien [Krigets unga hjärtan] upp den tyska övermaktens perspektiv; här är den unga 20-åriga Helga, utbildad vid ökända Viktoriaskolan i Danzig, där man på universitetsområdet efter kriget hittade mängder av kroppsdelar, inklusive kranier, som det av allt att döma bedrivits experiment på.
Detta är en populärt hållen men gediget genomarbetad spänningsroman med noggrant utmejslade autentiska detaljer. Den är också en konkret dramatisering av krigets allmänna jävlighet - från bombanfall och brutala avrättningar till diarréer. Vad som är exceptionellt är att boken bygger på autentiska dokument som Anette Kozica och Mats Troedsson, fd militär och militärhistoriker, hittade 1999 i ett ödehus i Ingelsträde utanför Höganäs. Hundratals dokument visade klart husägarens starka nazistiska kopplingar.
Alltså kvinnan kallas Helga i boken; Kozica vill inte röja hennes rätta namn i boken av rädsla för repressalier från nazistiska nätverk.
Kvinnan, som Kozica och Troedsson träffade i Hamburg 2004 och som då var vid god vigör, är sannolikt fortfarande i livet. De for också till Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem för att dess arkiv över krigsförbrytare skulle få mikrofilma Ingelsträde-dokumenten. De hoppades på att centret skulle göra en anmälan till den åklagare i Frankfurt som har hand om åtal om krigsförbrytelser under nazisttiden. Efraim Zuroff, chef för Simon Wiesenthal-centret, menade (DN 25/6 2006) att det var mycket intressanta handlingar men att det saknades konkreta bevis för att kvinnan var en krigsförbrytare. Därför gick man inte vidare till åklagaren.
Boken om "Helga" driver indirekt en viktig tes: att troende nazister fortfarande är en stark underström i samhället, de är inte och har aldrig varit ett avslutat kapitel i världshistorien. Vilket kan vara en del av förklaringen till nynazistiska utbrott i samtiden. Anders Behring Breivik är kanske ingen ensam galning, som Jens Stoltenberg häromveckan ville göra honom till, i SVT.
Nazisterna har överlevt genom att de roffade åt sig Tredje rikets guld och ädelstenar, att de flydde till Latinamerika (Brasilien, Paraguay, osv) och att de har fortsatt att samverka i ett nätverk som kallas Odessa (tänkbar översättning: Organisation der ehemaligen SS-Angehörigen). "Helga" lär ha lämnat ödehuset i all hast något år efter att hennes mor dött 1989: gröttallriken och kaffekoppen stod kvar på bordet, kläder hängde på tvättlinan. Hon verkar bara ha fått med sig det allra nödvändigaste. Allt tyder på en rädsla för att någon kommit underfund med hennes bakgrund.
Huset finns också dokumenterat i boken "Svenska Ödehus" (2008) av Sven Olov Karlsson som intervjuat Kozica/Troedsson. De tycker sig kunna påvisa att "Helga" tagit emot stora summor pengar från Polen - undangömt krigsbyte? - samt gjort dyra resor till just Latinamerika, vilket kan tyda på att hon varit/är medlem i just Odessa. Makabert nog finns noteringar om att "Helga" arbetat som diatbiträde - vilket har att göra med diatermi, som knappast var hudvård i Tredje riket. Det kan ha inneburit att hon deltagit i Joseph Mengeles perversa experiment. I boken kallas Mengele för Beppo. Några direkta bevis för detta, förutom "Helgas" obskyra latinamerikanska kontakter, har dock inte hittats.
"Helga" befann sig i Köpenhamn vid krigsslutet 1945 och satt i läger på Jylland i tre år, men som flykting och inte som fånge, eftersom man inte hade några bevis mot henne. Hon återvände sedan till Hamburg för något år, men kom sedan till Sverige 1949. Hon levde på olika ställen i Skåne och gick på 60-talet hos en psykiater i Helsingborg för att få bukt med sina mardrömmar, vilket bygger på autentiska dagboksanteckningar och finns med i romanen.
Kozica/Troedsson håller just nu på att färdigställa en bok om den dokumentära bakgrunden till Anette Kozicas roman. Sedan något år har också lagstiftningen i Tyskland ändrats: det räcker att någon varit hantlangare, snickare eller kock på ett koncentrationsläger för att kunna åtalas för krigsbrott.
Så ett foto på "Helga" i uniform med naziemblem utanför portarna i Auschwitz kan mycket väl räcka för rättegång - om hon är i livet.
Hon, som kunde ha blivit Göran Rosenbergs fars mördare, och som levt ostört i Sverige under stora delar av efterkrigstiden, ska alltså kunna ställas inför rätta enligt den nya lagstiftningen. Fortsättning på historien om ödehuset i Ingelsträde följer.
Carina Waern
kultur@kvp.se
Nybro tidning
Ute på bokprat
Ute på evenemang, till exempel bokprat, är det ofta den verkliga historien som hamnar i fokus. Folk vill veta mer fakta kring händelserna som Helga upplevde. Det har hänt att det har funnits åhörare som har varit på samma platser under samma tid som Helga.
Anette delar gärna med sig av information som hon tillsammans med Mats Troedsson, expert på militärhistoria, har grävt fram. Hon har information som inte kunde samsas i samma bok som Helgas innersta tankar och känslor. Anette berättar gärna om sina egna upplevelser när hon har sökt information på olika vis och om sin upplevelse av Helga efter att ha läst Helgas egna ord.