En av vaktsoldaterna vände sig om och vinkade mot dem. Werner öppnade rutan och blåste ut röken från cigaretten. Han läste på skylten bredvid:
NEUTRALE ZONE, Es wird ohne Anruf sofort scharf geschossen.
Neutral zon, vi skjuter skarpt utan förvarning. En svart skylt med vit dödskalle stod tätt intill. På vakternas ryggar hängde mauserpipan pekande mot himlen. De såg ganska uttråkade ut, men Werner hade sett dem ett par gånger i aktion mot fångarna. Han visste att det enda som kunde förgylla deras tråkiga vardag var att få skjuta lite.
SS-befälet kom med stora steg mot loket, de höga svarta stövlarna var nyputsade för dagen. Han såg rund och välmående ut, bältet runt midjan spände om magen där pistolen satt lättillgänglig ifall lusten föll på. Stövlarna var orimligt blankpolerade, ett hån i sörjan omkring honom. I stället för att vinka klartecken, som han brukade, gick han fram mot lokdörren.
”Satan, vad är det nu?” Heinrich såg oroligt på vaktbefälet.
Werner klev hastigt fram till dörren och slängde upp ovandelen. Befälet såg ut att vara på gott humör.
”Här inne verkar ni ha det riktigt bra.”
”Ja. Ni har det väl inte så dåligt, ni heller?”
Befälet gav Werner ett underfundigt leende.
”Nej, vi har så vi klarar oss.” Han skrattade så magen hoppade.
”Har ni smör?”
”Joo du, det kan du ge dig på fan på.”
Werner hoppade snabbt ner, skyndade efter SS-befälet och klappade honom kamratligt på ryggen med tankarna på Astrid inne i loket. Det gällde att få honom så långt från loket som möjligt, han följde med befälet bort mot en av byggnaderna. ”Här har vi allt man kan begära. Judesvinen förser oss med det mesta. Kunde vi bara få en snabbare lösning på problemet med biprodukten”, han pekade mot en hög av lik.
Source: Blogg
Keep on writing, great job!