De stannade en bit från lokdörren.
”Tack för smöret, det var hyggligt.” Smörpaketet låg mjukt i Werners hand, han fick kämpa för att inte krama skiten ur papperet. ”Jag ska se om jag kan återgälda det. Arbetet väntar.”
”Jag förstår, arbetet väntar. Jag har ringt Fürstenberg, spåret är ert.”
Befälet slog ihop klackarna, vände sig om och gick. Werner tuggade. En dag måste jag slå ihjäl den där djävulen, tänkte han. Fingrarna pressades in i smörpaketet.
”Kom för helvete!” Heinrich vinkade med armen. ”Det var förbannat vad mycket ni hade att språka om. Du verkar trivas här.”
”Håll käft!”
Werner hann knappt upp förrän loket sakta och tungt rullade vidare mot utgången. Tomma, uttryckslösa ögon följde dem, vid en av de långa träbarackerna stod en liten pojke. Han såg efter loket, spaden han höll i var längre än han själv. Han lyfte handen och vinkade.
Olyckligt såg han dem försvinna ut mot friheten. Barackerna vibrerade av tyngd och outsäglig sorg.
En hälsning mot vakterna och de var äntligen ute med loket på andra sidan taggtråden. Astrid var utmattad och blek, luggen låg blöt av svett mot pannan. ”Puh”, hon pustade och slängde av sig rocken. ”Jag är så jäkla röksugen, har du en cigg?”
Werner räckte henne en av sina, slukade sedan resten i vodkaflaskan. Han sträckte fram smöret mot Heinrich, som ruskade på huvudet. Luckan åkte upp med en smäll, det fräste till och smöret var borta. Han tänkte just gå ut när magen hann före, snabbt stack han ut huvudet genom sidorutan. Astrid höll för öronen. Werner spydde galla. Bakom dem fortsatte skorstenarna ihärdigt att pumpa ut ny, svart rök.
Source: Blogg