I Ödehuset fann jag unikt material
HELGA – Sotarens röst tystnar aldrig, är en roman byggd på ett unikt material som hittades i ett litet övergivet hus i södra Sverige. I mitten av nittiotalet upptäckte min dotter ett ensligt, övergivet hus. Hon försökte förmå mig att följa med och undersöka huset, eftersom hon hade hittat en massa underliga papper. Jag bestämde mig för att gå dit. Väl i huset fann jag dagboksanteckningar, dokument med nazistsymboler, identitetshandlingar, brev, fotografier, teckningar.
Jag tog allt med mig hem, började studera och lägga pussel. Fram tonade bilder av en Hitlerälskande familj i Danzig före och efter andra världskriget. Jag började skissa på en berättelse om familjen, med allt detta material som inspiration tog mitt skrivande efter hand mer och mer formen av en roman, med den grymma verkligheten som stomme, men klädd i mina egna tankar och föreställningar. Skrivandet har varit en lång och smärtsam resa, men nu är jag framme. Min debutroman är klar.
Hade du gått in?
Täta buskar hade slutit sig runt stället som en tyst vakt mot omvärlden. De skarpa taggarna slet tag i mig när jag hukande trängde igenom barriären av björnbärsrevor och fläderbuskar. Förfallet hade börjat, naturens obevekliga krafter hade tagit huset i sitt våld. Det var helt övergivet, men ändå... någon kunde ju dyka upp. Jag sköt undan tanken, hade jag nu vågat mig så här långt så ville jag fortsätta.
Hade du öppnat lådan?
Jag rörde mig i rummet med en darrande känsla inom mig. En föraning om att jag skulle finna något. En hög gammal ekbyrå stod vid ena väggen. På helspänn drog jag sakta ut en av lådorna. Där fanns underkläder och strumpor. När jag skulle skjuta in den igen såg jag att dess insida var klädd med brev, och längst fram var en bunt papper nerstucken.
Hade du läst breven?
Hade du tagit med dig breven hem?
Jag lyfte upp bunten med papper och började försiktigt läsa. I min hand höll jag mardrömmar som ägarinnan av huset hade skrivit ner under ångestfyllda nätter för länge sedan. Jag öppnade ett kuvert. Det var tomt... men innan jag hade hunnit lägga ner det igen upptäckte jag något. Väl gömd inuti kuvertet fanns en svart stämpel - ett hakkors.
Innan jag släckte lampan för dagen, den första natten med dokumenten från ödehuset, tittade jag fundersamt mot påsen med alla märkliga papper. Det var omöjligt att sova den natten. Helgas mardrömmar drog iväg med mig, in i en ny värld, rakt in i andra världskriget. Hemska bilder från kriget snurrade framför mig tillsammans med dokumenten från Ödehuset.
Hade du kunnat elda upp allt?
Jag reste mig hastigt upp. Ute var det beckmörkt, vinter och snö. Jag hade bestämt mig, nu skulle allt ut, ut ur huset och slängas i vedpannan. Jag skyndade med påsen i handen, balanserade fram på den hala gången, trevade efter strömbrytaren i mörkret, men nej, lampan hade gått sönder. Jag lämnade påsen i pannrummet. Morgonen efter hämtade jag den igen.
Hade du velat förstå mer?
Jag dröjde kvar vid en teckning med små sotarbarn. Överst på pappret står "En dröm 1964". Drömmen är fylld av ångest och absurda tankar. En sotare förföljer Helga och i långa mörka stallar döljer sig stirrande ögon.
Hade du följt ledtrådarna?
Hade du sökt upp en person vars namn du funnit på en papperslapp?
Aldrig hade jag trott, när jag för några år sedan stod gömd bakom de trasiga gardinerna i det övergivna huset, att det skulle leda mig hit. En lång mödosam resa i gamla gömda spår. Den märkliga lappen som låg i väskan med en sotare målad i svart krita hade nu lett mig till Hamburg. Jag hade rest med tåg för att möta Werner Kutszmann, en man som jag inte visste någonting om.
Werner pratade, rökte, drack, berättade mer än jag någonsin kunnat drömma om.
"Första gången jag mötte henne var i Auschwitz-Birkenau. Vagnarna skulle tömmas, hon var hård mot fångarna. En dag hade jag bara fått nog, jag kunde inte tygla min ilska och avsky för hela skiten. Hon fick höra mycket den gången, mycket av mina innersta tankar."
Hade du skrivit boken?
Med allt jag har fått veta under den här resans gång kändes det omöjligt för mig att inte dela det vidare. Jag kunde inte stoppa tillbaka allt i en dammig gammal koffert i Ödehuset. Helga hade i många år nu varit en del av min vardag. Jag minns tydligt den där morgonen, strax efter att jag hade funnit dokumenten, då någon, jag vet fortfarande inte vem, hade lagt en bok i min brevlåda. Titeln på den boken löd: "Vi har inte rätt att glömma".