- en läsarrecension
Hej Författarinnan och Poeten Anette!
Jag har nu läst klart din bok. Helga, de andra personerna i boken och den där miljön med den tidens mörker dröjer sig kvar och befolkar mitt inre. Det är svårt befria mig. Inte ur en negativ aspekt utan hur du lyckats levandegöra individerna, miljön, stämningen så starkt, det är det som sitter kvar.
Nationalsocialismens tid i Tyskland är nog en av de mörkaste perioderna i vår historia på flera hundra år, eller kanske t o m den mörkaste. De krafter som fick makten då och hur så få kunde få så många med sig. Enskilda individer som drogs med, påverkades och förändrades och förändrade för så många.
Du har levandegjort på ett så otroligt målande sätt personerna, deras personligheter, miljön, känslor, stämningar. Du har lyckats realisera en del av de enorma konsekvenser som krig överhuvudtaget för med sig. De konsekvenser som det kunde få för några människor.
De som låtit sig förblindas och luras in i den glorifierande fantasivärlden som ledarna lurade in folket i. Detta har du i ett så rikt och poetiskt bildspråk levandegjort, både ur förövarens perspektiv som ur offrets. Du har gjort ett titthål in i deras personliga värld, i den inre som yttre. Men även till denna mörka tid när hela korthuset rasade samman, där läsaren blir en åskådare som får se in i deras värld ur ett tredimensionellt perspektiv.
Jag har läst mycket genom åren men sällan en bok som med så vackra poetiska ord målar upp ett sådant mörker. Som att du låtit ett andligt ljus bli strålkastaren i mörkret, som lyser på förövare som offer.
Alla är oskyldiga barn från början, den råaste förövaren med sitt eget tunga bagage av rädslor från övergrepp av olika sorter och slag. Alla är medmänniskor med sin egen ångest som de inte kan hantera vilken danar deras personligheter. I detta ljus har du gjort personerna levande, lyft fram vad som drivit dem, deras flykt från sina egna gärningar, deras rädslor. Det är som om de försöker fly även från det ljus du synliggör dem i. Du har skapat ett titthål in i deras inre, som en reva i tidens gardin du rivit upp.
Denna bok har berikat mig mycket, förverkligat en del av krigets grymma konsekvenser. En bok jag önskar att många ska läsa och att t ex dagens skolbarn fick ha som läxa, för att just förstå vilka konsekvenser ett krig ger. Men också att se de individer som skapar krigen. Hur de lurat in den lilla naiva individen in i deras förvridna fantasivärld som egentligen bara bygger på egen vinning. Du synliggör hur dessa krigsledare inte ser sin medmänniska som mer än den sten de kliver på för att komma över bron till den andra sidan där vinsten glimmar. Samtidigt som det finns ett samvete någonstans även hos dem där långt inne. Tänk om rannsakan vore en vinst och inte ett straff att fly ifrån. Men rädslan för straffet är starkare än samvetet. För de flyr även från sitt samvete.
Jag kan så tydligt framför mig se Helgas ensamma samvete i stugan under alla åren, rädslan och tyngden att bära på sitt samvete, där hon väntade och väntade på något som skulle befria henne. Du har så starkt fångat det i bokens slut. Hon rusar ut för att möta sina rädslor utan att kunna se dem, utan att veta vart hon skall rusa. Skall hon fortsätta fly, eller är det kanske så att egentligen är det som en lättnad för henne att väntan nu äntligen är över. Dessa bilder sitter kvar på min näthinna, alla de känslor du plockat fram i dagsljuset. Hennes känslor.
Jag är fylld i sinne och tanke så starkt av att ha läst boken. Jag kan inte låta bli fundera över dig och hur starkt Helga (el vad hon nu hette i verkligheten) måste finnas i ditt sinne. Du spenderade ju år med henne, med människor ur hennes förflutna, med denna tid, dessa andras minnen. Hur har du lyckats befria dig själv från henne, från denna tid? Eller har du?
Jag kan inte också låta bli att fundera varför just du skulle komma att bli Helgas språkrör ut i vår tid. Jag tror ju inte på slump eller att inget har en mening. Jag tänker att du har säkert själv funderat mycket över detta. Varför Helga ”valde” just dig? Vad var din drivkraft? Eller var denna resa till denna tid en själslig bearbetande fas just för dig? För att det var vad du behövde?
Förlåt att jag blir så privat. Självklart behöver du inte svara. Jag kan bara inte låta bli att fundera och dela med mig.
Men ett är säkert jag betvivlar att någon annan än just du hade kunnat spegla denna kvinnas liv med ett sådant medmänskligt perspektiv som du har gjort!
Som att du tog hennes bikt för att ge henne frid. Du gjorde henne inte till den förövaren hon varit i sitt beteende, det onda mörker hon agerade ut. Du gjorde henne till den medmänniska hon ju faktiskt var, med sina känslor, tankar, ångest och samvete.
Fast det kanske inte var ditt syfte, eller var det?
Denna bok väcker mycket känslor hos läsaren. Denna långa resa måste ha väckt enormt mycket känslor hos dig. Nu blir jag ännu mer privat men kan inte heller låta bli att fråga. Har du själv befriat dig från de känslor du inte vill fortsätta bära? Har du funderat på om du i ditt själs arkiv själv bär på liv från just denna tid? Liv som kanske varit din drivkraft i denna resa tillbaka dit?
Vilket fall som helst så, tack för denna resa jag som läsare fått göra tack vare dig. Du kan så otroligt mycket. Jag skulle kunna använda en uttjatad plattityd som, att du har så otroligt många strängar på din lyra. Men jag vill hellre säga att du är en oändligt rik och vis själ! Det är en gåva att få det du delar med dig!
Varma hälsningar
Alexandra