Ett fotografi och en bunt dagboksanteckningar låg framför mig på mitt köksbord.
På fotografiet stod en ung vacker kvinna i uniform, en brosch med ett hakkors blänkte under hakan.
Var det hon... Helga, jag vände på kortet, där stod skrivet 1944.
Jag studerade bilden på kvinnan, hon verkade stolt, hon såg inte ut att ha lidit av kriget, uniformen var slät och ren.
Jag försjönk in i tankar… så såg hon alltså ut kvinnan som lämnat huset i Ingelsträde, några kilometer från det hus jag själv bodde i. Kanske jag hade mött henne någon gång när jag varit ute och handlat, vi kanske till och med hade pratat med varandra.
När Helga var tolv år gammal, 1938, började hon på Viktoriaskolan i Danzig, en skola för barn från societeten med rätt politisk tro. Helgas fostran, grunden till den människosyn som sedan skulle genljuda under resten av hennes liv. Under den här tiden användes skolans källare till fängelse. Judar och andra ej önskvärda hämtades från sina hem eller greps ute på gatan och fördes till Victoriaskolans källarlokaler. I mitt inre kunde jag nästan höra ljudet från lastbilar när de körde in på skolgården med föräldrar och gråtande barn, alla fördes tillslut till koncentrationslägret Stutthof.
En dagbok med hennes tankar och nattliga ångestfyllda drömmar, hade legat undangömd i en låda där jag senare fann den.
Helga skriver:
Jag ropar efter uven och blir lycklig när han kommer. Han vänder sig om och säger:
Du är död. Nej, skriker jag, nej, nej, nej. Jag är inte död. Jag kan inte vara död,
döden kan inte vara som en halv verklighet. Uven säger: Alla drömmar och tårar är roten av vad du har gjort.
Med sina klor rycker han upp roten.
Där ligger den överst som en bok, han stirrar på mig och säger:
Ska vi bläddra i den? Eller ska vi inte? Jag vänder bort ansiktet, ingen hjälp fanns.