”Detta är jävlar i mig sista resan”, mumlade han.
En stor varm hand lades på hans axel, förvånat såg han in i Heinrichs ögon:
”Jag kunde aldrig fått en bättre eldare …”
Med öppen mun stod Werner beredd att säga något, men huvudet var tomt. En SS-Unterscharführer gick mot kuren för att ringa och få klartecken från stationen i Fürstenberg att spåret var fritt. Uppe i vakttornet stod två soldater och tittade slött ut över spåren.
”För fan, de där två kan ju se in i loket. Släng något över henne.”
Werner drog av sig rocken. Utan att göra för stora rörelser kastade han den snabbt till Astrid. ”Här, håll dig under den här.”
Hon kröp under rocken. Hjärtat slog hårt, hon höll igen andningen. Minuterna gick långsamt fram, hon drog in doften av Werner. Genom en öppning i rocken såg hon Werners vodkaflaska på golvet. Den påminde henne om när hon var barn. Spritflaskorna på köksgolvet som stirrade tomma mot henne när hon åt sin frukost innan hon skulle till skolan.
En köksarmé som ökade i styrka, tills den var stor nog att pantsättas. Att hon skulle hämta sin inkomst från gatan hade varit självklart. Man kunde ju tjäna bra på det, fast pengar fattades ändå jämt, det hörde liksom till livet. När kriget bröt ut hade det blivit enklare. Hon smälte bättre in, kom mer till sin rätt. Men sista tiden var det som om hon inte höll. Som om hon hade lagrat högar av ensamma timmar. Rädslan att inte räcka till, att inte duga, flöt i blodet. Kunder hade hon alltid haft gott om men, va fan hjälpte det när hon hade fått springa gatlopp genom livet, så länge hon kunde minnas.
Source: Blogg