Astrid tänkte på parfymflaskan som Marcus velat ge henne, nu hade hon behövt den.
Två manliga fångar, övervakade av några lägervakter, kastade om tyngden till växeln. Några yngre pojkar slog bort isen från rälsen med släggor. Inne i loket var minuterna långa. Heinrich och Werner plågades av att se de magra och tunt klädda fångarna. Äntligen lossnade rälsen och de kunde backa in på sidospåret. När Heinrich backade for Astrid upp, Werner stötte ner henne med en kraftig knuff. Heinrich svor och fräste av ilska. ”Tänker du ta död på oss allihop, jävla fruntimmer”, sa han sammanbitet. Han sa något mer som varken Astrid eller Werner ville höra, så de lät det passera. Det var inte lägligt att ställa till mer uppståndelse. Vagnarna kopplades ifrån. Werner släppte greppet. Astrid kröp i soten bort mot filten med kappan släpande i smutsen.
”Här”, Werner räckte henne en skopa vatten, ”tvätta av dig.”
Vattnet var ljummet, hon hällde lite i handen och gned in ansiktet, med ena hörnet av filten torkade hon av sig.
”Tack”, sa hon tyst. De backade längre in i lägret, ner mot sjön där Siemens verkstäder låg. Till vänster, bakom kvinnornas baracker, fanns gaskammaren och krematoriet. Han vände huvudet åt det hållet. Varför fattade han inte.
”Du är en jävla masochist, Werner”, sa han högt till sig själv.
”Det har jag ju alltid sagt att du är”, fyllde Heinrich i, ”en jävla självplågare.” ”Håll käften!” röt han tillbaka, ”är det någon av oss som är masochist, så är det du, Heinrich.”
”Exakt”, sköt Astrid in, ”plus att du är styv i korken.” Hon kände sig lättad, trycket i magen släppte.
”Du, Werner. Du ska ha jävligt klart för dig att jag har lika svidande ränneskita som du.”
”Det sista kan jag inte motbevisa. Hos vem det svider mest, det vet jag inte. ”Werner såg bort mot högarna av skor, kläder och hår. Inte ett ljud skulle höras mer från dessa människor. Håret skulle flätas till skor som ubåtsmanskapet senare skulle använda för att kunna gå tyst. Det var en upplysning som Werner fått till sig och visst var det tyst borta vid högarna av hår.
”Fan, vi har ju snart inte en ubåt kvar.”Heinrich såg frågande ut.
”Vad då ubåtar?”
Werner svarade inte, orkade inte. Loket stannade och nya vagnar hakades på, gods till krigsmakten. Han öste in mer kol.
Source: Blogg