Helga gick emot honom med spänd förväntan.
”God kväll, och vart är denna vackra flicka på väg?”
Han hälsade med ett leende på läpparna, honnören satt lätt mot den slitna fältmössan. Helga fnissade generat.
”Ja, du håller verkligen stilen”, sa hon gillande, samtidigt som hon noterade hans klädsel.
Georg fattade genast galoppen.
”Brukar man inte säga att det är mannen som gör kläderna, eller kanske det är tvärt om för vissa?” Han pekade på mössan där skärmen var vikt, skrattade och slängde med överrocken. ”Jag fick inget svar på min fråga.” Han granskade henne uppskattande.
”Jag tror det är tvärt om”, sade hon kvickt.
Han log och lade olovandes armen om hennes rygg.
”Får man bjuda fröken på en öl?”
”Ja tack. Ska vi gå till Bieberstein?”
”Har Bieberstein lika gott öl som före kriget?”
”Ja, jag tror det. Vet inte så noga, det är sällan jag dricker öl.”
Inne i entrén hjälpte han henne av med kappan. Själv lät han sin rock hänga kvar på axlarna, men mössan slängde han till garderobiären med orden:
”Var rädd om den där, den har varit med om mycket.” Garderobiären bugade en extra gång när han såg Georgs kors på bröstet. Georg bjöd Helga armen.
De gick in i matsalen. Det var en vacker restaurang med gamla anor. Fönstren var mörklagda, kronorna i taket glittrade svagt och romantiskt. På de vita dukarna stod rosa stearinljus och servetterna var vikta till påfågelsfjädrar. Restaurangen var nästan fullsatt. Röken låg tät. Mannen vid pianot satt och klinkade frånvarande på några välkända låtar.
Helgas röda sammetsklänning slutade strax under knät, den dolde inte mycket, snarare framhävdes hennes figur.
Genast när de kom in reste sig några meniga och gjorde enskild ställning och hälsade med en lätt bugning. Vid ett bord intill satt en major med sin familj, han reste sig också upp. Georg hälsade och log gillande mot honom. Helga älskade uppmärksamheten, hon njöt i fulla drag. När de var framme vid bordet hoppade tre berusade herrar i partiets bruna uniformer upp och nästan skrek ”Sieg Heil”.
Georg betraktade dem nedlåtande. Trams, tänkte han. Deras övergödda kroppar irriterade honom. Han slog sig ner med Helga vid ett av fönsterborden. Han gav henne en beundrande blick.
”Du är vackrare än någonsin, Helga.”
Hon rodnade lätt. Han beställde in var sin öl och frågade ursäktande:
”Är det okej om jag tar en snaps?”
”Javisst, det är inga problem.”
De småpratade om Danzig, skämtade om ungdomsåren innan kriget. Hans kantiga ansikte med de bestämda dragen hade blivit tydligare och grövre, det förstärkte hans personlighet ytterligare. Han hade alltid varit rak och direkt. Läpparna var mörkt röda, kylan hade satt sina spår, ansiktsfärgen var frisk. Han var som en forsande flod i ett vinterlandskap, tveklöst obevekligt framrusande utan att bry sig om vad som väntade längre fram. Det tilltalade henne. Hon hade inte många som stod henne riktigt nära, nu sög hon in varenda millimeter av hans närhet och önskade att det skulle bli som förr, när de var yngre. Den nonchalanta självsäkerheten i hans uppträdande fick hennes kvinnlighet att blomma. Redan när Georg var liten grabb hade han varit äventyrlig och lite galen, farliga upptåg var hans specialitet och Helga hade inte varit sen att hänga på. De hade många gamla barndomsminnen att skratta åt. Men kriget hade förändrat honom, han var inte samma människa, det fanns
inte mycket av de oskyldiga dragen kvar. Han skulle inte gilla det hon sysslade med, det visste hon. Hon drevs av en annan eld, hämnden.
Föraktet för fångarna i lägret hade vuxit inom henne. De förföljde henne, skrämde henne. Hon tänkte på godset som hennes far hade förlorat och löftet hon givit sig själv. Georg och hon hade ofta grälat just om detta, han hade inte delat hennes uppfattning då, och gjorde det antagligen inte nu heller.
Utmanande och öppet, utan att generas, såg han på henne, följde linjerna i klänningen, smekte urringningen, fångade med ett ögonkast hennes blick, stannade för en tiondels sekund vid klänningskanten. Han gjorde det raffinerat och utan vulgaritet, självfallet berördes hon av det – vilken kvinna hade inte gjort det? De nämnde inget om kriget och han frågade inte heller vad hon gjorde nu för tiden. Han slängde upp fötterna på stolen intill.
”Du har vackra ögon, Helga”, sa han, böjde sig sedan lätt fram och viskade, ”och vacker byst.”
Hon skruvade nervöst på sig.
”När fick du den där?” Hon pekade på korset.
”Jaså, det är mer intressant att prata om den här.” Georg slog med handen över järnkorset, retsamt. ”Den fick jag vid Charkov, men det tog ett tag, Führern var lite ledsen på oss. Jag och mina vänner, en del av dem finns tyvärr inte kvar, krigade efter eget huvud, med goda resultat. Och den här började jag samla poäng till redan vid Kursk.”
Guldmedaljen med hjälm och korslagda bajonetter lyste mot den svarta uniformen. Helga såg beundrande på honom, i hennes ögon var han en riktig man. Till och med majoren hade rest sig upp för att hälsa. Hon undrade hur det skulle vara att bli kysst av honom, kysstes han som andra män? Nej, det gjorde han naturligtvis inte. Hon såg rakt in i hans levande ansikte. Upplevelserna hade gett honom ett vaket och självsäkert uttryck och ögonen sa ”Nu eller aldrig”. Skulle hon kunna motstå honom? Hon flämtade till vid tanken.
”Så förändrad du är, Georg, du är inte alls samma människa.”
”Hur skulle jag kunna vara det? Det mina ögon har sett har format min själ. Mitt liv är en tunn silvertråd. Den balanserar jag på. Minsta felsteg och allt är slut, sådan är min vardag och det hetsar mig, stimulerar mig och tillfredsställer mig. Tyvärr, det gör det, Helga, det tillfredsställer mig. Jag är såld. Det enda kriget inte kan ge mig är min heta längtan efter en varm kvinnokropp.”
Nästa del publiceras imorgon.
Source: Blogg