Han såg in i hennes ögon, utan att be om lov sökte han djupt in i hennes allra innersta. Hjärtat dunkade under hennes klänning, luften blev tung. Medveten om att han gått rakt igenom, såg han det svar han ville ha. Det förvånade honom inte, snarare hade han förväntat sig det. Han var van att få som han ville. Han kunde inte minnas när han sist hade haft en kvinna, det var i alla fall länge sedan. Kroppen skrek, blodet rusade hett i hans ådror.
”Och vad sysslar du med nu för tiden?”
Frågan kom oväntat. Hon låtsades obesvärad, men ingenting undkom Georg, han såg att glimten i hennes ögon genast försvann. Hon spände ut bysten, och sträckte trotsigt på ryggen.
”Jag jobbar på Auschwitz”, sa hon med eftertryck. ”Jag är utbildad sköterska och arbetar tillsammans med en del läkare.”
Majoren ryckte till och slängde en blick mot dem. Georg rökte det sista på cigaretten, hans ögon blev kalla och hårda. Han tryckte ihop den tomma asken med vänster hand i ett knyck och slängde den på bordet utan att släppa henne med blicken. Asken rullade över bordsduken. Berusningen var som bortblåst, inte ett spår fanns kvar av den spänning som legat i luften mellan dem.
”Ja, Helga, du är dig lik, fången i en mindre bur än fågelns.”
Han reste sig hastigt, hällde i sig det sista av snapsen.
”Du också, Georg”, kontrade hon självsäkert utan att med en min röja den besvikelse hon kände. Hon tog ny sats. ”Din bur är inte mycket större. Vi har samma ledare, glöm inte det.” Hon reste sig, nu var hon heligt förbannad. ”Jag behöver inte din nåd.”
”Då är jag inte rätt man i rätt kläder, det enda vi har gemensamt är det här.” Han pekade mot SS-runorna på kragen, slog ihop klackarna med en smäll och bugade. Med ett ryck reste sig majoren och kommenderade givakt, resten av militärerna i lokalen for upp i enskild ställning. Helga följde honom med blicken när han med bestämda steg lämnade restaurangen.
Mannen vid pianot spelade uttråkat vidare på någon svängig schlager, han nickade mot Helga när hon gled förbi. Ute i tamburen slet hon tag i kappan som garderobiären vänligt räckte henne. Att Georg hade avspisat henne på detta oförskämda sätt tänkte hon aldrig någonsin förlåta.
Det snöade ute, stora flingor svävade sakta ner över staden, hon gick bort till hamnen Lange Brücke. Stegen var ljudlösa mot den nyfallna snön. Hon stannade och tittade ut över vattnet.
”Vi kommer inte att förlora”, sa hon tyst.
Tornen från ubåtarna stack upp mellan isflaken, flytande svarta korpar av is, otåligt väntande på att få komma ut. Vajrarna och rören var täckta med lager av snö. Några unga ubåtsmän som inte fått ledigt över julen visslade glatt efter henne. Hon vinkade tillbaka, men hon lockades inte av dem. Visst, ubåtsfolket hade skänkt Tyskland de största segrarna, men de var sjömän, om de slogs för sin egen överlevnad eller för Tysklands, var hon inte säker på. Det var trots allt flottan som efter förra kriget hade kämpat för att göra Tyskland kommunistiskt. Isen slog mot kajkanten, hårt och skoningslöst. Helga gick mot det stolta flaggskeppet Cap Arcona vid hamnbassäng 1. Med sin storslagenhet och med ett överdåd av lyx var hon Tredje rikets ansikte, tillägnat det tyska folket. Flingorna smekte det gråmålade skrovet, på ett fåtal ställen skymtade den vita färgen fram. Hon rös när hon såg upp mot det jättelika monstret, Tysklands mest påkostade fartyg. Hon fantiserade om resorna den gjort, under trettiotalet mellan Hamburg och Sydamerika. Otto och Ellen hade varit med, de hade berättat mycket om den resan för henne. Insidan av fartyget kunde hon nästan utantill. Bredvid låg systerfartyget Deutschland och sist det något mindre fartyget Hamburg. Hon gick sakta utmed kajkanten. Alla var trist gråmålade. Synd, tänkte hon. Nu låg de här hopträngda och gråa, fråntagna sin skönhet, men med ett högre syfte. Hon stannade till, ilskan växte.
”Jag ska strida in i det sista”, sa hon med en tro så stark att den nästan skar hål på den svarta himlen.
Hon skulle vara med och bygga den nya världen.
Hon funderade på morgondagen. Skulle telefonen ringa, skulle hon få en ny order? Hon ville tillbaka till lägret igen. Pratet hade gått, många av hennes vänner tänkte fortsätta sitt arbete i Bergen-Belsen, hon hade hört att en av hennes chefer hade blivit kommendant där. Kanske hade hon möjlighet att få åka dit i stället. Hon saknade redan livet med kamraterna. Vardagen hemma i Danzig hade blivit för komplicerad. Hon hade ingen att diskutera sina tankar med, det var endast Otto som förstod henne, om ens han gjorde det.
”Jag ser mig under slaget, genom elden. Som en svärdsspets.” Hon sa det högt ut i mörkret där inget slut fanns.
Det här var sista bokutdraget om Helgas jul. Jag hoppas att du har uppskattat följetången.
Source: Blogg