Georg skulle möta upp vid torget. Hon tog på sig kappan, drog åt skärpet i midjan och svepte en yllesjal runt huvudet. Hon kände sig lugn och var nöjd med sin spegelbild.
”Jag går ut en stund!”
Ellen och Otto hörde henne ropa där de satt framför den öppna spisen och pratade om krigssituationen i Tyskland.
Hon drog på sig handskarna.
”Stanna inte ute för länge och var rädd om dig”, hörde hon inifrån matsalen innan hon stängde dörren.
De skulle mötas vid Holzmarkt, torget som låg bara en tvärgata från Heiligen Geist-Gasse, vid krigsmonumentet. Hon skyndade nerför trapporna till entrén, knuffade upp den tunga porten. Stenarna var hala ute på trappavsatsen, handskarna fastnade på järnräcket som slutade vid två stora lejonhuvuden och sedan ytterligare tre breda stentrappsteg.
Weidengasse var en av de bredare gatorna i Danzig. Hon småsprang mitt på gatan, på väg mot de kvarter där hon hade växt upp. Det var nästan folktomt. Hon tog genvägen över Husaren. När hon sprang över bron var hon tvungen att hålla sig i räcket för att inte halka. Framme vid hennes gamla gata Heiligen Geist-Gasse, saktade hon ner farten och började gå. Hur många gånger hade hon inte sprungit här som flicka, upp och ner över kullerstensgatan! Vid varje trappavsats stod lindar, det gjorde kvarteret ombonat grönt på sommaren och drömskt om vintern. Längre fram vid Wollwebergasse bodde Georg Bauer. I hörnet av torget låg textilvaruhusen A. Lickfett Nachft. och Eduard Dirksen sida vid sida. Deras vackra skyltar dignade av snö. I fönstret stod skyltdockorna odödligt sköna med persianpälsar, kragslagen var fränt uppvikta mot hakan. De stirrade ut mot gatan, det fanns ingen belysning som lyste upp deras ansikten, endast ljuset från månen silade ner mellan husväggarna.
Hon hoppade mellan spårvagnsskenorna, de var hala som is, musiken från spårvagnen klingade i hennes öron. Det blixtrade från luftledningen och lyste till under några korta sekunder.
På en av parksofforna som stod runt krigsmonumentet satt Georg och väntade. Den höga, slipade vita stenen stod kall och hård med en spets mot himlen, till minne av stupade i krig. Statyerna runt den pampiga stenen satt sovande, begravda i snön. Nedanför stod vaktande, vakande och aldrig svikande män i granit. Fontänen, som på sommaren lekte med vatten, var stilla. Georg Bauers ögon var trötta men inte uppgivna. Han var på permission från Waffen-SS, division Totenkopf. Många av hans vänner lyssnade på och lydde gärna Georg, SS-Oberscharführern. Det hade inte varit några problem att få sittplats på tåget till Danzig. Nere på ärmen stod det i silver, Totenkopf. Alla visste att han tillhörde eliten. Hans svarta pansaruniformskappa hängde slött och lite nonchalant över axlarna. Storminfanteriets märke, järnkorset av första graden, märket för svårt sårad mer än en gång. Georg kunde inte sluta kriga, det hade blivit ett sätt att leva. För honom fanns ingen annan verklighet. När han ibland var tvungen att kliva ur sin värld, gjorde han det som en främmande fågel. Många länder hade han sett från slagfälten. Jugoslavien, Grekland, Ungern och naturligtvis Ryssland och åter Ryssland.
Hade blomsteraffären Marie Arndt, som låg snett bakom honom där han satt, varit öppen, hade han köpt ett fång rosor. Han tryckte till fimpen med klacken. För sina tjugofem år var han en erfaren man, blicken var djup och granskande, reflekterande och såg det mesta. Georg hade valt SS, inte av politiska skäl utan på grund av att de hade den bästa och modernaste utrustningen och utbildningen. Visst hade han gjort hälsningen, men den betydde ingenting för honom. Han var krigare och inget annat.
Han såg Helga komma raskt gående över gatan en bit längre bort, det var längesedan sist. Att han ringt henne var av nyfikenhet, men visst längtade han efter henne också. Hon var vacker, intelligent och kom från en fin familj, hennes far kände han väl till. En bra man, en riktig kämpe, säkert bland de bästa husarerna på sin tid. Hans egen far hade berättat mycket om Ottos sex år i Sibirien. Georg stack händerna djupt i fickorna, kasade ner lite på den kalla parksoffan. Att Otto överlevt Sibirien imponerade, det måste han erkänna, sex år i den ryska kylan där kropparna stelnade snabbare än kulan dödade. Han såg på statyerna runt stenen, ett monument lika fruset som staden. Han reste sig för att möta henne.
Nästa del publiceras imorgon.
Source: Blogg