Vinden – man kan inte fånga den, inte slå den eller bränna den. Världen är full av vindar, skulle örnen med hakkorset kunna flyga utan vinden? Nej, konstaterade han. Hur starkt vindarna än blåste skulle inte Tysklands örn kunna bära folket utan andra vindar, vindar från andra världsdelar, nya friska vindar. Kanske det kommer att ske likadant med deras örn som med örnen i Bibeln. Alla fåglars konung svävar på högsta höjd, men störtar genast mot marken när den får syn på ett jordiskt offer. Om örnen släppte sitt hakkors skulle bördan inte längre vara så stor, just nu verkade det som om korset var alltför tungt att flyga med. Han slog extra hårt mot tangenterna för att följa crescendot i sovrummet. Efter ett par minuter rycktes dörren upp. Otto stod med byxorna i handen, ilsket forsade orden ur honom.
”Tänker du slå sönder flygeln, pojk! Är det vad du försöker göra!”
Han var högröd i ansiktet, knäppte skjortan med ryckiga rörelser medan han stirrade mot Erik.
”Svara!” röt han.
Erik kunde inte svara, han väntade på mer.
”Det enda du duger till i dessa svåra krigstider är att skala potatis.
P–O–T–A–T–I–S. Inget duger du till. Inget!”
Att säga emot här var att betrakta som självplågeri, så Erik svalde förtreten. Han önskade bara att Otto kunde acceptera honom som han var och ingenting annat. De hade inte samma politiska syn och skulle aldrig få det.
”Snälla Otto. Gräla inte på honom.”
Ellen sprang efter Erik som var på väg in till sitt rum.
”Bry dig inte om honom. Du vet hur svårt han har det om dagarna.”
Erik fnyste till svar: ”Svårt och svårt, han har alltid gjort det svårt för sig. Och för mig.” Han sa det högt för att utmana ödet, kanske skulle Otto lyssna. Ellen smekte honom ömt på kinden.
”Jag vill inte anmäla mig till krigsmakten. Jag gör det bara inte!”
”Nej, nej. Vi ska ordna den där saken sen, men det är helt meningslöst att ta upp det med far just nu. Jag ska prata med honom, men inte i kväll.”
Hon klappade honom lugnande på axeln.
”Far är nog inte emot dig helt när det gäller den frågan, det vet du, man måste bara ta honom på rätt sätt.”
Han hade för några dagar sedan fått förfrågan om han ville anmäla sig som frivillig till krigsmakten, till ett insatskommando som leddes av en riddarkorsprydd officer från Luftwaffe. Det hade tyngt honom hela julen. Ute i tamburen hängde Helgas uniformskappa. Nu för tiden gick hon inte i annat än uniform, märket på ärmen betydde mycket för henne. Han strök med handen över det. Hon var sig lik, men ändå inte. Hade hon blivit hårdare i sin attityd, eller var det hans ögon som hade förändrats?
Helga hade hört bråket och tyckte att det var rätt åt Erik. Själv hade hon avancerat inom SS, det var ett bra arbete som gav henne många möjligheter att vara längst fram i spetsen. Hon älskade sin uniform. Men i kväll ville hon ha klänning, länge hade hon valt mellan en djärv röd sammetsklänning och en annan lite snällare med mindre urringning. Georg tycker säkert bättre om den röda, lite mer utmanande, tänkte hon. Håret var uppsatt med vackra pärlemorspännen. Hon såg bra ut, hon strök med händerna över håret, gick närmare spegeln och granskade ansiktet. Hon tänkte på allt som låg framför henne, livet hade precis bara börjat.
Nästa del publiceras imorgon.
Source: Blogg