Utdrag ur boken – DEL 4
Sedan september 1944 hade livet inte varit sig likt för Erik. Han hade varit dum nog att anmäla sig frivilligt till Ostwall-grävningarna, som var mycket tyngre och jobbigare än han någonsin kunnat tänka sig. Erkännandet från far skulle ändå aldrig komma, det hade han insett nu efteråt. Senare blev de skickade till Thorn för att gräva skyttegravar och pansargravar. Pansargravarna var störst. Erik slog hårt mot tangenterna för att slippa höra ljuden från sovrummet. Han tänkte på en tidig kristallklar oktobermorgon, när det hade varit en sådan där underbart frisk höstluft. Han och några kamrater stod trötta över en nästan utgrävd pansargrav när det klingade till i spaden. Han stötte till en extra gång för att förvissa sig om att han hört rätt.
”Här är något!”
De hade genast börjat gräva. Tankarna på att hitta en nergrävd skatt från något tidigare krig var en dröm de alla hade, och med nya tilltagande krafter skyfflade de ivrigt undan den tunga och leriga jorden. Spadtagen blev djupare och kraftigare hos dem alla. Någon skattkista stötte de inte på. I den mörka jorden, blottlagd vid deras fötter, låg kvarlevorna efter en kavallerist från förra kriget. Han och hästen var ett, sadeln och tömmarna var det enda som skilde dem åt. De gulbruna benknotorna syntes mellan resterna från den en gång så vackra uniformen. Det var en underlig känsla. Han hade kommit i kontakt med de dödas värld, en förgången tid som ännu fanns kvar. Hästens snabbhet och styrka hade inte räckt till för den här kavalleristen. Var han en av dem som nu drog himlavagnen, pågick det strider på andra sidan också? Martyrernas seger över världen, hade han tänkt där han stod med värkande armar. Han hade inte kunnat låta bli att tänka på far.
”Hosianna Davids soooon …”
Han sjöng högt och demonstrativt. Hur vore det om det fanns germanska maskar och slaviska maskar, skulle de kunna enas om vem som skulle äta vad? En germansk mask äter inte hästkött, han smålog för sig själv, slaviska maskar äter allt. Hur löser man det problemet? Han sjöng ännu högre och slog hårdare på tangenterna. Enda lösningen måste bli att de germanska maskarna får hålla sig till människokött, eller så får de bita ihjäl de slaviska maskarna. Han slog ett extra hårt ackord och bytte sedan till Jägarmarsch, den passade bättre in. Han spelade svagare för att lyssna, men ökade genast på kraften.
År 1939 började han i skolan St. Johann. Han hade velat bli sjöman eller flygare men det blev ett blankt, definitivt nej från båda föräldrarna.
Vid trappavsatsen inne i skolan fanns en stor pelare där det hängde en tavla med alla framgångar för den tyska ubåtsflottan, bland annat fanns den stora segern över Royal Oak med på listan, en lista som sedan blev lång. När Tyskland inte längre sänkte så många fartyg försvann tavlan. Doktor Deichsel, kemilärare och antinazist, fick märkligt nog vara kvar. Det var kanske tack vare deras rektor, doktor Fahler, som visserligen själv var nazist, men ändå väldigt human och mänsklig, för övrigt ingen som Erik gillade.
Somrarna vid fiskebyn Vogelsang smekte hans minne. Han bytte åter till Hosianna. Talldoft, friska fläktar från Östersjön, varma sandstränder, förälskelser. Sommarstället var ett smultron i hans mun som han kunde suga på hur länge som helst, och han gjorde det ofta.
I julklapp hade han fått ett modellflygplan, en ME 109, det låg inne på hans rum, nästan färdigt. Han hade varit med i N.S.F.K., Nationalsozialistisches Fliegerkorps, där han varit ledare. Segelflyg var en passion – de lätta, svävande, följsamma vingarna var helt beroende av vinden. Ett föremål som tyst var ett med naturens lagar. Julklappen hade han fått av far som för tillfället var ganska sur på honom för att han stuckit ifrån pansargravarna. Kanske tyckte han det var rätt åt Erik som nu fick stå hela dagarna och skala potatis på en officersmäss i Danzig.
Nästa del publiceras imorgon.