Utdrag ur boken – DEL 3
Hon tog kökshandduken, vred den hårt mellan händerna. Hon ville slå sönder, krossa något. Blicken vandrade sökande över köket och stannade till vid soppterrinen som hon alltid älskat. Med snabba steg gick hon fram till den, höjde handen men hejdade sig sedan. Hon bröt samman, skakade av gråt. Tanken på att detta skulle vara sista julen de hade tillsammans i Danzig var outhärdlig.
Det var inte förrän nu, denna kväll, som Ellen riktigt hade förstått hur illa det egentligen var. Hon lyssnade utifrån köket på Otto. Helga och han hade alltid haft ett speciellt förhållande.
Ellen tog fram den röda puderdosan, torkade bort de tårar som inte gått att hejda, pudrade ett tjockt lager över ansiktet. Slängde den skrynkliga handduken på bordet, tog ett glas vatten och en huvudvärkstablett. Eriks ensamhet ropade efter henne när hon gick förbi hans stängda dörr.
Otto pratade om minnen, hela rummet vibrerade av hans engagemang, Ellen hällde upp nytt kaffe i hans kopp. När han pratade glödde ögonen upphetsat och spirituellt, men den här gången lyckades han inte riktigt få deras kraft och tro tillbaka. Hon tröstade sig med att när kriget väl var slut skulle de ha mer tid över för varandra och äntligen få njuta sitt otium.
Erik tassade ut från sitt rum, med ett halvt öra lyssnade han uttråkad på Otto och Helga. Otto klappade sig på magen.
”Ändamålet helgar medlen”, sa han belåtet.
Helga mindes … hon var inte gammal när de första gången besökte Klein Walddorf, lantegendomen som hamnat på den polska sidan. Otto hade berättat hur han som liten pojke sprungit omkring på kullarna och lekt krig. Han skulle bli officer. Hur han och mamma sedan träffats och dansat i den vackra salen. Varje liten markbit runt hela den stora egendomen kände han till, varje sten, träden han klättrat i. ”Jag förlorade allt vid Versaillesfreden.” Rösten hårdnade. Med eftertänksam blick tittade han bort mot godset. ”Till och med mitt fädernearv.” Han hade kramat hennes lilla hand. ”Drömmar jag hade kunnat ge dig, men som du nu bara får beskåda vid utkanten av den lummiga parken.” Då hade hon tänkt, så liten hon var, att hon skulle göra pappa lycklig igen, att hon skulle se till att han fick tillbaka allt som de elaka människorna tagit.
Redan som sexåring var hon med i Kindergarten. Där fick hon nya vänner, en stark sammanhållning med andra kamrater och en fostran som snabbt formade henne. Tidigt lärde hon sig läsa och fick därför ofta läsa för de andra som ännu inte kunde. En saga som hon mindes mycket väl var: ”Lita inte på räven på den gröna ängen, inte på juden och hans ed.” Med faderns ord, skolans disciplin och böckernas fängslande skräck byggde hon upp en orubbligt stark nazistisk tro, med djupa rötter som till sist var det enda som gav livet näring.
Hon var nu arton år gammal, med mörkblonda lockar som skruvade sig runt pannan och ett leende som smittade. Hennes intensiva och pådrivande sätt kunde däremot ibland vara enerverande.
De hade ätit gott hela helgen. Otto var förtjust i god mat och hade som vanligt frossat alldeles för mycket. Stearinljusen i silverljusstakarna hade nästan brunnit ner, vid flygeln hade Erik satt sig för att spela. Inne på kontoret stod Helga och pratade i telefon med en vän. Ellen försökte tränga undan det hon nyss hört och i stället njuta av stunden de hade tillsammans. På motsatta sidan av rummet hängde en stor spegel, i den kunde hon tydligt se Erik och nästan hela den delen av rummet. Otto satt försjunken i tankar, punschglaset var fyllt upp till kanten, han hörde säkert inte Eriks pianospel. I hans knä låg ett papper som han skrivit något på, ibland rynkade han bekymrat pannan. Hon kunde se Eriks ansikte från sidan, hans blonda, tunna kalufs, de känsliga dragen, smal och gänglig var han. Den inåtvända och tillbakadragna sidan hos honom hade blivit mer påtaglig de sista åren. Många gånger upptäckte hon att han betraktade dem, i stället för att vara med dem. Otto ignorerade Erik, ibland kunde han till och med vara riktigt hård mot honom. När Erik sökte hans uppmärksamhet fick han den sällan. Den här julen var de alla märkta av kriget, oron fanns där men ingen ville ta i den, inte väcka den björn som sov.
Otto blinkade okynnigt mot Ellen och till tonerna från flygeln smet de hastigt in i sovrummet. När dörren stängdes bytte Erik stycke till Hosianna av Vogler.
Nästa del publiceras imorgon.