Utdrag ur boken – DEL 2
Helga hade en skur av frågor, hon förstod att hennes kamp skulle fortsätta utan Otto, hon insåg nu det som hon egentligen länge hade förstått: de bar på samma hämnd, de hade samma politiska tro, men den såg olika ut.
”Med de orden har du gett upp, far.”
”Nej, Helga, men vi kan inte tillåta oss att gå under bara för att vi inte har varit kloka nog att planera vår framtid. Läget är annorlunda nu än det var för ett år sedan.” Han tände cigarren, han visste att det här hade tagit hårt. Han hade sett samma tecken hos andra i Helgas ålder, de hade en annan syn på politiken, den var deras religion. Själv hade han ingen religion alls mer än den att överleva.
”Helga, läget är lite annorlunda än det var för ett år sen”, upprepade han.
”Vad menar du?” Hennes ögon var blanka av sorg. ”Har du tappat din glöd för partiet och segern, har du det?” Stridslysten ställde hon sig upp, satte händerna mot bordet och lutade sig fram för att fånga hans blick.
När han såg ivern och det ungdomliga oförståndet hos henne, hennes naiva fanatism och de inlärda slagorden som aldrig tog slut, blev han orolig.
”Det gör jag aldrig, lilla vän.” Han lade handen över hennes, gav henne ett leende för att lugna ner stämningen, det var ju trots allt jul, även om han inte hade tänkt en sekund på det under hela helgen.
”Jag är nazist till kropp och själ och kommer så förbli vad som än händer. Tror du, att jag, med allt det arbete jag har lagt ner, skulle rucka en millimeter på min tro, efter alla år?” Han såg på henne. ”Jag menar bara det att makten ligger i kapitalet. Om de ryska barbarerna skulle ta marken vi står på, måste vi vara ett par steg före. Här ska bara finnas ruiner kvar, inte en Reichsmark ska de ha till sitt förfogande.” Han slog näven i bordet. ”Alla dessa förråd med tillgångar ska bygga det Tusenåriga riket var vi än befinner oss.” Helga kände sig något nöjdare, hon hade alltid haft svårt att bli riktigt arg på honom. Det var det där med Sibirien, att han hade klarat sig och kommit tillbaka starkare än någonsin. Hon hade hört det hur många gånger som helst och i lika många versioner, och kunde höra det lika många gånger igen: tiden i Sibirien, grymheten i lägret och kylan som åt upp allt vad liv som fanns.
Ellen lämnade upprört rummet, deras utbrott mot varandra och den sanning Otto slängt fram smärtade, hennes steg var korta och tunga. Hon gick ut i köket. Helgas uniform hängde i hallen. Aldrig skulle hon glömma glädjen när hon första gången mötte henne utanför lägret. Hon hade stått och väntat vid skylten ”Tillträde förbjudet.” Det var en vacker dag, solen sken. När sedan Helga äntligen kom gående längs vägen, i den stiliga uniformen med märket som visade hennes befattning, var Ellens stolthet över dottern obeskrivlig.
Nästa del publiceras imorgon.