Utdrag ur boken – DEL 1
Julmåltiden var avslutad, mätta och belåtna satt de runt bordet och småpratade. Det var andra julen de firade i den stora villan på Weidengasse 62 och den hade varit så annorlunda. Helga satt fundersam och tänkte igenom helgen som varit, hon såg på de blommiga väggarna i salen, den judiska religionen hade trängt in i tapeternas blommiga mönster, likt illaluktande svett. Hon försökte att inte tänka så mycket på dem som bott där tidigare, men ibland tyckte hon sig känna lukten av dem, trots att städerskan hade skurat energiskt. Hon såg ut över salen. De hade aldrig bott så fint, men det här året hade de firat julen ensamma.
Hon började tänka på jularna i våningen på Heiligen Geist-Gasse där de tidigare hade bott. En ljus tid med många lyckliga barndomsminnen. För varje jul hade det blivit fler paket, mer mat och fler besök av släktingar hon aldrig träffat förr. Sista julen vid avslutningsskålen hade Otto sagt: ”Det gäller att manövrera rätt och inte gå på någon gömd grynna.” Kriget hade satt sina spår, glädjen var inte lika självklar längre, verkligheten hade på mycket kort tid kommit dem närmare, åren innan hade varit ett liv med honungssmak. Nu gällde det att placera vad alla skördar gett och lägga det i säkra lador. Otto satt och räknade på det senaste årets inkomster. Helga lutade sig över honom. Innan han hunnit räkna ut slutsumman hade hon redan svaret.
”Nu ska ni höra här.” Otto förde undan kaffekopparna och glasen och lade ut en karta över Ostpreussen på bordet.
Erik visste att kvällen skulle bli förstörd, han reste sig upp, ingen lade märke till att han lämnade rummet. Han stängde tyst dörren in till sitt rum.
Otto gnuggade händerna.
”Här.” Han strök med handen över kartan. ”Här har vi våra uppsamlingsplatser med ofantliga mängder guld, konstföremål och ädelstenar. Förstår ni vilka möjligheter?” Han höjde handen, rycktes med i sina egna tankar på vad som kunde bli deras.
De senaste åren hade Ellen bara behövt peka på vad hon ville ha, så hade hon fått det.
”Nu gäller det att ta för sig, nu har vi chansen.” Han satt lutad över bordet, ljuset från den vackra lampan med guldfransarna lyste upp hans ansikte. Helga satte sig intill honom. Hon blev på bättre humör av att få sitta och prata politik och om de möjligheter som fanns för Tyskland, hur de på nytt skulle ta tag i det Tusenåriga rikets upprättande, om de bara fick ett år till. Det lilla kornet av möjlighet vägrade hon släppa.
”Far, har du hört något om när vi ska inleda den stora våroffensiven?” Otto skruvade på sig, bad Ellen hälla upp en ny konjak.
”Jaa.” Han drog på det. ”Ja, jag vet inte riktigt, det beror ju på hur mycket vapen vi kan få fram, Helga. Nu är det så att vi måste vara förutseende, ryssen har en otroligt stark armé, och just nu är de en jätte som knackar på vår dörr. Jag vet hur de jobbar, de kan sätta in tiotusen man som snabbt blir slaktade och sedan utan vidare skicka in tiotusen nya.”
Helga reste sig häftigt upp.
”Vad säger du?” Hela hon darrade, något rasade inom henne.
”Nu sätter du dig ner.” Otto var bestämd. ”Du ska få ett exempel. Detta hände strax innan jul, jag tror det var någonstans söder om Mewe, våra trupper hade sprängt de broar som fanns. Den ryske kompanichefen kommenderade då stridsvagn efter stridsvagn ut på isen, vagnarna sjönk givetvis som stenar till botten. En del av besättningen tog sig ut om de hann, men de flesta blev kvar, nya vagnar kördes fram tills bron stod färdig. Man körde över, och under vattnet fanns deras kamrater som bromaterial.”
”Menar du att vi är svagare än ryssen?” Helgas röst hade ett vädjande tonfall. Hon ville slippa höra sådant hon inte orkade med.
”Svagare än ryssen har vi aldrig varit, men just nu samlar vi gamla gubbar och unga pojkar för att få ihop till en armé, vi har förlorat för många.”
Del 2 publiceras imorgon.