För mig är skrivandet en tvångsmässig kamp som jag bara inte kan vara utan. Jag har alltid haft svårt att tiga om andra människors lidande och orättvisor. Jag har aldrig valt den enkla vägen.
När jag var yngre så var jag en äkta flower-powertjej. Min första utlandsresa gick till Paris, redan efter två dagar blev jag involverad i vänsterradikala grupper. Där stod jag plötsligt, i en dyr märkesklänning och tryckte FNL-broschyrer i en mörk källare. Märket på klänningen måste dock klippas bort, och det direkt på plats, för att bli accepterad vid tryckpressen. Rött är rött och blått är blått och inget fanns däremellan.
Jag har alltid varit intresserad av människans inre dialog. När jag läste Helgas nerskrivna tankar och drömmar så var det omöjligt för mig att stanna där, jag ville gå vidare. Att skriva om hennes mörka sida var en utmaning som krävde mycket av mig.
Ångesten hon hade under nätterna, hur såg den ut i jämförelse med dem som blev utsatta. Jag sökte i hennes brev efter svar, vem var hon. I de texter hon skrivit ner i sin ensamhet, där kunde jag förnimma hennes verkliga jag. Där fann jag att hon kämpade med ett utanförskap och en ständig ångest över att inte kunna berätta sin historia. Alla människor har en historia som de gärna vill förmedla, en egen identitet. Helga kunde inte berätta sin.
Uven kom om natten och sade till Helga – ska vi dra upp dina rötter, bläddra lite i din livsbok. – Nej, skriker Helga jag vill inte. Nu är boken skriven.