Att få höra läsarnas upplevelser av boken HELGA – sotarens röst tystnat aldrig är att få närhet till sina läsare, och det är en fantastisk upplevelse. Att få läsa vad just du tycker och tänker eller känner, vad du gillade eller inte gillade och frågor som: var det verkligen så det var? eller: är det här sant? ger mig som författare nya tankar och gör det möjligt för mig att observera sådant som jag tidigare kanske inte tänkt på så mycket.
När jag har mina glasutställningar brukar människor komma fram till mig och tala om vad de tycker eller vad de inte tycker om och hur de upplever mitt glas. Det ger mig ny inspiration och jag kan då utvecklas i mitt arbete. Detsamma gäller mitt skrivande.
När boken var redigerad och kändes relativt färdig, skickade jag Helga till en äldre herre och god vän. Jag bad honom göra en sista genomläsning. Efter en vecka ringde han och sa: “Anette, den här meningen …” och så läste han upp några rader som handlade om när Marcus äntligen, efter år av väntan och efter att ha lyckats ta sig utfrån Auschwitz, som genom ett under får höra sin fru Charlottas röst i telefonen.
”Jag kan inte läsa den här meningen utan att gråta, jag har försökt några gånger men tårarna kommer hela tiden.”
Sedan berättade han om en händelse där han under en lång tid förlorade kontakten med den kvinna som senare skulle bli hans fru. Mitt under andra världskriget var de unga och kära, men de hade blivit rejäla ovänner på en station i Wien, där hon hade sprungit i från honom. Tiderna var osäkra, allt kunde hända och han oroade sig för att någonting verkligen hade hänt henne, eftersom hon inte svarade när han ringde. Efter en månad ringde hon, hon mådde bra men hade varit hos en släkting i en liten by på landet.
Han sa: ”Även om det inte går att jämföra med Marcus upplevelser, vet jag ändå hur det känns.”
Ja, att ha en dialog med läsarna känns som pricken över i och för mig, ett måste helt enkelt. Så skriv några rader, kort eller långt om vad du tyckte eller tänker på om boken HELGA – sotarens röst tystnar aldrig.