Nu sitter jag här igen framför allt det material som Helga lämnade kvar i Banvaktsstugan där hon bodde utanför Höganäs.
Att skriva en dokumentärbok fanns redan i tankarna under arbetet med romanen.
Det material vi fann i ödehuset 1999 var mer omfattande än vad vi hade kunnat ana. När vi fått svar på en uppgift dök det upp tio nya.
Bland musätna och fuktskadade papper fann vi ett dokument, en förfrågan från de tyska myndigheterna ställd till Helgas mor Elsa Claassen. Kvinnan som sökte efter sin familjs tillgångar genom de tyska myndigheterna hette Sofie Boguch.
Något år senare reste vi till Jerusalem för att besöka Yad Vashem, världens största förintelsemuseum. Vårt material skulle mikrofilmas och läggas in det enorma arkiv som byggts upp efter kriget med hjälp av överlevande från förintelsen. Kanske hade Sofie Boguch också varit där för att lämna sin historia.
Från början var museet endast ett litet slitet kontor inne Telaviv. Hit kom människor för att söka efter sina anhöriga och vänner de förlorat. Allt skrevs ner och sparades, från en liten papperslapp till dagböcker eller någon som ville berätta sin historia. När vi kom till Yad Vashem möttes vi av David Metzler, chef för den europeiska utbildningen inom förintelsen. David lotsade oss genom de enorma salarna i museet, rum fyllda med bilder, filmer, kläder, några träsängar med inristade namn och tecken från Auschwitz. En guidad tur som påverkade mig oerhört starkt.
I byggnaden intill, på andra våningen, hade David sitt kontor. Vi bad honom gå in i arkivet och se om han kunde hitta Sofie där. Mitt hjärta slog hårt, fanns hon där, hon kanske fortfarande levde? Tanken var hissnande. ”Titta här Anette” säger David och vrider skärmen mot mig. Sofies namn lyste på skärmen, 1948 hade hon varit där och berättat om sin familj öde. Vi kunde läsa att hennes syster blivit skjuten inne i centrum av Danzig, då hon skulle handla något. Resten av familjen hämtades i sitt hem och fördes till Warszawas getto. Sofie var den enda som överlevde, båda föräldrarna dog i gettot. Den adress i Danzig som Sofies familj bodde på, innan de fördes bort, var samma adress som Hildegards (Helgas) familj sedan flyttade in till.