Jag lägger försiktigt fram fotot på Helga där hon stolt bär sin uniform. Som ett ärr från kriget låg kortet framför honom, jag såg att han reagerade. Han tog ett andetag, sneglade på lappen, tog i fotot, höll det nere vid bordet, släckte cigaretten och tände en ny. Han vände på kortet där hon skrivit 1944 med blyerts. Instuvade minnen kryper fram ur hans fåriga ansikte. Jag blir osäker. Werner är tyst, han ser ut över rummet.
– Hur lärde du känna henne? undrar jag.
– Vad vill du, vad är du ute efter? Han såg på mig med en forskande tung blick. Hade jag gått för långt, väckt upp något inom honom, något han velat glömma?
– Att man inte kan bli lämnad ifred. Kinderna hade fått färg efter ölen, han lät irriterad. - Det har gått nästan sextio år sen kriget, ändå tar skiten aldrig slut. Jag lade min hand över hans arm.
– Jag är ledsen om jag rört upp mycket inom dig, sa jag uppriktigt. Han lugnade sig en aning. Jag har många gånger undrat över vad som får människor att orka gå vidare. Hans ansikte fick ett annat utryck, han såg mildare ut i blicken.
– Jag vet vem hon är, men varför hon har ritat en sotare intill mitt namn, förstår jag inte. Hans stora händer höll försiktigt i det tunna papperet.
– Jag var eldare på ett lok under kriget. Så sotig var jag, jämt, svarta sotiga händer. Så jag har också sett in i den glödande heta elden, med svetten rinnande under skjortan, törsten har varit där, den släckte jag med spriten. Vi körde till och från olika läger, jag och Heinrich, en vän, sa han nedstämt, han var lokförare. Det var mitt arbete. Sotiga och jävliga år.
Werner pratade, rökte, drack, berättade mer än vad jag någonsin kunnat drömma om.