Ett utdrag ur romanen Helga - Sotarens röst tystnar aldrig.
Helga öppnade spjället, skrynklade ihop ett papper och tände eld i spisen. Hon gick runt från rum till rum, tittade ut genom fönstret. Gatan utanför var fylld med flyktingar som letade efter tak över huvudet. Hon såg hur de släpade och slet med barn och väskor, hästarna hängde med sina huvuden. Hon mindes sista julen de haft tillsammans. Släkten som varit på besök, den stora julgranen, Erik som spelat på flygeln, och så alla påskhelgerna med äggen som de roat sig med att gömma undan på lustiga ställen. Lyckades man hitta ägget fick man det som fanns i.
De underbara åren de haft i den fantastiska villan med ett överflöd på allt låg nu som undangömda solstrålar i något påskägg. Rummen var kalla, hon behöll kappan på. Det var inte mycket som fanns kvar av deras möbler; en tavla, några stolar, lite prydnadssaker, gungstolen framför den öppna spisen i den stora salen, gardinerna, några blomkrukor. Den enormt vackra silverkannan stod på bordet, stolt, högrest med de två lika vackra skålarna, med ingraverad hebreisk text, tillverkad någon gång under sextonhundratalet. Ellen hade alltid avskytt den men Otto hade velat behålla den, han visste värdet. En trofé från en fiende, brukade han säga. Nu stod den här, kvarlämnad.
Hon öppnade locket, i kannans spegel såg hon rummet bakom sig. Elden i spisen hade tagit fart, lågorna vajade lugnande. Kristallkronan glittrade, skåpen var fyllda med porslin, en tavla med ett naturmotiv gungade rogivande på väggen. Stora inbjudande fåtöljer stod framför den flammande brasan. Gestalter som hon inte kände igen rörde sig i huset, de pratade. Lågorna ville inte släppa henne, en hopplöst ojämn känsla spred sig i rummet. Kannan mjuknade, blev oformlig. En staty i brons visade sig, den hade hon aldrig sett förut. Ett medelålders par och två yngre kvinnor kommer bakom henne, hon sträcker reflexmässigt ut handen för att hindra dem på den glatta silvriga ytan.