– ett utdrag ur boken Helga
Franz tog henne om midjan. ”Det var ett tag sen, Helga!” Han stank sprit, Lugern var fäst vid bältet i snabbaste läget, den grå yllehalsduken satt nonchalant virad runt halsen, ena änden slängde över jackan. Med pösiga byxor och med en MP-40 bak på ryggen mot den vita korta jackan, såg de ut att inte ha gjort annat än jagat livet, in i döden. Hon skrattade generat och lät Franz ha kvar armen, de gick mot tåget. Det kändes skönt att ha människor som hon kände intill sig.
”Okej, Helga.” Geon sprang ifatt dem och lade armen om Helgas axlar. Hans pupill var en svart prick, bakom ögon blanka som glas, med blänk av morfin. De ögonen kunde hon inte missta sig på. Hon vred sig loss och tittade bort, ville inte stanna kvar i de ögonen, de drog upp dåligheter långt nere från maggropen, något som legat glömt länge.
En bra tysk medborgare skulle utöva gymnastiska rörelser och endast ägna sig åt det som stärkte och byggde upp kroppen. Det hade hon fått lära sig. Tidigt förstod hon att Otto önskat att hon var en pojke. När så Erik kom, bräcklig och svag, blev hans önskan ännu tydligare. Helga ville inget hellre än göra allt för att Otto skulle vara nöjd med henne. Det blev en hunger som drev henne framåt. Att inte visa känslor var skrivet på en osynlig lapp, uppsatt på väggen i hennes flickrum. Hon bar på en skuld. Hennes andedräkt var en kvinnas.
”Vi sätter oss i den.” Hon pekade mot vagnen närmast kulsprutorna. Franz skrattade till.
”Tror du det hjälper?” hörde hon någon bakom sig hånskratta. Men det var inget hon svarade på.
”Ja, Helga, hur ska det nu gå med bara en kvinna och fyra män?” Geon tryckte sig närmare igen, men hon gled undan.
