Den här artikeln om ”Helga” kunde man läsa i Kvällposten häromdagen.
http://www.expressen.se/kvp/kultur/tacknamn-helga–en-oroande-roman/
Ur nazidokument från ett ödehus i Ingelsträde till skildring av en ”Helga”, förmodad krigsförbrytare som ännu går fri – och som levde inkognito i Sverige i 40 år. Carina Waern har läst en oroande roman.
Andra världskriget tog sin ände 1945. Minnet av sex miljoner judars död är dock än i dag drivkraften bakom ett stort antal filmer och böcker – vittneslitteraturen. I förra årets Augustprisvinnare, det undersökande litterära reportaget ”Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz”, skildrar Göran Rosenberg hur hans far genom en ren lapsus kommer undan med livet i behåll: på grund av arbetskraftsbrist i krigets slutskede.
I tyska tv-serien ”Krigets unga hjärtan” (”Unsere Mütter, unsere Väter”, i SVT i somras) skiftade oväntat perspektivet. Nu var det förövarnas tur. Dock skildrades de unga tyskar som tvingades ut på Hitlers sida till stor del som aningslösa offer för Hitlers krigspolitik. En sanning med mycket stor modifikation, om vi ska tro Anette Svensson Kozica som skrivit en roman om en ung fanatisk nazist och hennes familjs öden, ”Helga – Sotarens röst tystnar aldrig”, i precis samma slutskede av kriget som Göran Rosenbergs far kämpade sig bort från gaskammaren i Auschwitz.
Kozicas bok tar i likhet med tv-serien upp den tyska övermaktens perspektiv; här är den unga 20-åriga Helga, utbildad vid ökända Viktoriaskolan i Danzig, där man på universitetsområdet efter kriget hittade mängder av kroppsdelar, inklusive kranier, som det av allt att döma bedrivits experiment på.
Detta är en populärt hållen men gediget genomarbetad spänningsroman med noggrant utmejslade autentiska detaljer. Den är också en konkret dramatisering av krigets allmänna jävlighet – från bombanfall och brutala avrättningar till diarréer. Vad som är exceptionellt är att boken bygger på autentiska dokument som Anette Kozica och Mats Troedsson, fd militär och militärhistoriker, hittade 1999 i ett ödehus i Ingelsträde utanför Höganäs. Hundratals dokument visade klart husägarens starka nazistiska kopplingar. Alltså kvinnan kallas Helga i boken; Kozica vill inte röja hennes rätta namn i boken av rädsla för repressalier från nazistiska nätverk.
Kvinnan, som Kozica och Troedsson träffade i Hamburg 2004 och som då var vid god vigör, är sannolikt fortfarande i livet. De for också till Simon Wiesenthal-centret i Jerusalem för att dess arkiv över krigsförbrytare skulle få mikrofilma Ingelsträde-dokumenten. De hoppades på att centret skulle göra en anmälan till den åklagare i Frankfurt som har hand om åtal om krigsförbrytelser under nazisttiden. Efraim Zuroff, chef för Simon Wiesenthal-centret, menade (DN 25/6 2006) att det var mycket intressanta handlingar men att det saknades konkreta bevis för att kvinnan var en krigsförbrytare. Därför gick man inte vidare till åklagaren.
Boken om ”Helga” driver indirekt en viktig tes: att troende nazister fortfarande är en stark underström i samhället, de är inte och har aldrig varit ett avslutat kapitel i världshistorien. Vilket kan vara en del av förklaringen till nynazistiska utbrott i samtiden. Anders Behring Breivik är kanske ingen ensam galning, som Jens Stoltenberg häromveckan ville göra honom till, i SVT.
Nazisterna har överlevt genom att de roffade åt sig Tredje rikets guld och ädelstenar, att de flydde till Latinamerika (Brasilien, Paraguay, osv) och att de har fortsatt att samverka i ett nätverk som kallas Odessa (tänkbar översättning: Organisation der ehemaligen SS-Angehörigen). ”Helga” lär ha lämnat ödehuset i all hast något år efter att hennes mor dött 1989: gröttallriken och kaffekoppen stod kvar på bordet, kläder hängde på tvättlinan. Hon verkar bara ha fått med sig det allra nödvändigaste. Allt tyder på en rädsla för att någon kommit underfund med hennes bakgrund.
Huset finns också dokumenterat i boken ”Svenska Ödehus” (2008) av Sven Olov Karlsson som intervjuat Kozica/Troedsson. De tycker sig kunna påvisa att ”Helga” tagit emot stora summor pengar från Polen – undangömt krigsbyte? – samt gjort dyra resor till just Latinamerika, vilket kan tyda på att hon varit/är medlem i just Odessa. Makabert nog finns noteringar om att ”Helga” arbetat som diatbiträde – vilket har att göra med diatermi, som knappast var hudvård i Tredje riket. Det kan ha inneburit att hon deltagit i Joseph Mengeles perversa experiment. I boken kallas Mengele för Beppo. Några direkta bevis för detta, förutom ”Helgas” obskyra latinamerikanska kontakter, har dock inte hittats.
”Helga” befann sig i Köpenhamn vid krigsslutet 1945 och satt i läger på Jylland i tre år, men som flykting och inte som fånge, eftersom man inte hade några bevis mot henne. Hon återvände sedan till Hamburg för något år, men kom sedan till Sverige 1949. Hon levde på olika ställen i Skåne och gick på 60-talet hos en psykiater i Helsingborg för att få bukt med sina mardrömmar, vilket bygger på autentiska dagboksanteckningar och finns med i romanen.
Kozica/Troedsson håller just nu på att färdigställa en bok om den dokumentära bakgrunden till Anette Kozicas roman. Sedan något år har också lagstiftningen i Tyskland ändrats: det räcker att någon varit hantlangare, snickare eller kock på ett koncentrationsläger för att kunna åtalas för krigsbrott.
Så ett foto på ”Helga” i uniform med naziemblem utanför portarna i Auschwitz kan mycket väl räcka för rättegång – om hon är i livet.
Hon, som kunde ha blivit Göran Rosenbergs fars mördare, och som levt ostört i Sverige under stora delar av efterkrigstiden, ska alltså kunna ställas inför rätta enligt den nya lagstiftningen. Fortsättning på historien om ödehuset i Ingelsträde följer.
Carina Waern
kultur@kvp.se