Här läser Lena-Pia ur boken ”Helga Sotarens röst tystnar aldrig”
Penslarna på bordet – ett stycke ur boken
Helga vaknade med ett ryck. Klockan ovanför henne visade kvart i två. Ångesten slet i henne som en hungrig gam. Natten hade än en gång kastat sig över henne. Hon andades häftigt. Skriken hade tystnat. Hon ville inte dö. En dov smäll från en gren som knäcktes mot husväggen hade ryckt henne ur sömnen. Penslarna hon använde kvällen innan hade i drömmen fått liv. Hon slängde av sig täcket och skyndade sig upp, lutade sig över kökssoffan och såg ut. Ut i mörkret. Inte en själ, men vem som helst kunde finnas där. Det fanns många platser att gömma sig på. Hon stod så tills ögonen hade vant sig.
Ångesten släppte sakta, nu låg den florstunn i luften. Penslarna … Hon vände sig om, de låg kvar. Drömmen. Hon drog handen över flätan som hängde ner över bröstet, tände stearinljuset som alltid stod på bordet. Penselstråna tycktes leva i lågorna, de glänste som ny borstat hår. Molnen slukade plötsligt det lilla ljus som fanns där ute. Helga jämrade sig lite innan hon lade huvudet mot köksbordet och somnade. Sakta började morgonen gry. Skånes landsbygd vaknade till liv. Bönderna runt Ingelsträde var redan i full gång. Helga sov, ansiktet uttryckte smärta. Intill henne låg ett ritblock. En teckning föreställande en skogssjö och en soluppgång. Undertill stod skrivet:
Utsikt utan utsikt. En soluppgång! Vems soluppgång?