”Här ser man bra”, konstaterade hon. Heinrich tappade besinningen.
”Sätt dig ner!” röt han.
Astrid reagerade inte, hon stirrade med spänd kropp. I ögonen hade en stjärna slocknat. Nu visste hon att det hon anat och hört var sant. Nu var hon själv på väg till just en sådan plats som hon hade hört berättas om. Lukten från Ravensbrück började tränga sig på. Astrid bleknade.
Hon hade sett kroppsdelar, stelfrusna, som sträckte sig genom snön.
”Vart är vi på väg?”
Maten som hon så glupskt hade ätit tidigare ville upp. Hon såg skrämt på honom. ”Jag vill av. Jag följer inte med!” Werner studsade till. Heinrich röt.
”Det är för sent för helvete!” Han tog tag i henne och föste henne hårdhänt åt sidan. Hennes raka, rättframma sätt irriterade honom, det fick magnerverna att husera fritt.
Werner mötte Astrids blick. Hennes ögon låg djupt insjunkna, med den gamla smärtan synlig. Dånet från ugnen, ljuset som slog mot hans ansikte, naket och oskyddat, som hårda trumslag för att väcka det gömda. Hennes blick gick genom lager efter lager av det skyddande hölje som tagit honom år av smärtsamma timmar att göra ogenomträngligt. Såg hon hans skuld? Så jävla ynklig han kände sig inför henne.
Det var som om hela kriget vilade med sin börda på hans axlar. Vem fan hade lagt den skulden där? Trots ryckningarna från tåget stod hon stadigt mitt på golvet med handen stödd mot väggen, örhängena gungade och slog lätt mot hennes hals. Det toviga stripiga håret hängde över axlarna, den hårda mascaran runt ögonen markerade hennes sårbarhet.
Heinrich såg dem i ögonvrån, spände nacken hårt och fixerade blicken på spåret framför sig. Hon skrämde honom. Vad skulle hända härnäst? Han svalde hårt, hela kroppen värkte av spänningar. Några sparvar längre bort flög oroligt över spåret.
Source: Blogg