”Jag vill alltid vara med dig”, hon kröp intill Werner. Som en susning hade orden dansat in i hans öra. Han kramade hennes hand hårt. Hur kunde Gud vara så god mot honom? Ännu vågade han inte tro att det var sant. Att han skulle få behålla henne. I dessa tider visste ingen något, framför allt inte vad man fick behålla. Astrid sköt undan lådan som stod vid fönstret och slängde en gammal smutsig filt på golvet. Hon sneglade mot Werner innan hon satte sig.
”Jag lovar att inte titta mer. Jag ska sitta så still att ni till sist glömmer att jag finns.” Werner skulle just till att kommentera det sista när Heinrichs fnysning avbröt honom.
Astrid tände en tillknycklad fimp. Smaken från gamla fimpar gjorde henne trygg. Med en tung suck lät hon röken sakta pysa ur munnen. En dag kan kännas som mer än hundra timmar, tänkte hon, och innan ljuset hunnit undan är man kanske inte längre samma människa. Hon slickade sig om läpparna.
Såret i mungipan hade blivit större och sårigare.
En stank smög sig in mellan rökslingorna, en sötaktig, tung lukt.
Heinrich skruvade oroligt på sig. En nervös stämning spred sig i det lilla utrymmet. Utanför kunde man se taggtrådsstängsel, anslutna till strömförande ledningar. Skyltar med dödskallen: STOPP! Högspänning! lyste till emellanåt. Högarna med lik poängterade dödskallens budskap. De höga skorstenarna stod som svärd mot himlen. Hade de varit spetsiga hade de kunnat skära även himlen i bitar, tänkte Heinrich.
Där han stod såg han allt mycket bra. Tjock, svart rök försvann över sjön. Heinrich väntade på ljudet från Werner. Där kom det. Dörren öppnades med ett häftigt ryck. Werner kommer att spy ihjäl sig, tänkte han. Ulkningarna.
Hostan.
Werners mage vändes ut och in, kroppen vek sig mer än någonsin.
Tårar, snor, slem rann ner över rocken. Den kväljande, sötaktiga stanken fyllde varje atom i hans uttömda kropp.
Source: Blogg